Självberöm doftar gott.

Jag tycker om att leka med uttryck, vända på dem, smaka, hur känns detta om jag ser det från ett helt annat perspektiv? Idag tar jag och vänder på metaforen ”Självberöm luktar illa”.

Det finns en ganska bred syn hos många på att eget beröm luktar illa, men är det så? Eller kan det finnas något välgörande i att berömma sig själv?

I coaching, såväl som väl utförd samverkan eller egentligen vilken form av genomförande som vill nå bra resultat, ingår att ge beröm och uppskattning, både till dig själv och till andra.
Erfarenheten visar att det skapar en kraft i att ta tag i nästa sak och rätt utfört blir det inte självbedrägeri eller en risk för mättnad.

• Det är en upplevelse att se en klient som ger sig själv en klapp på axeln efter ett steg i den riktning klienten vill gå, hur det stärker och skapar en vilja till att fortsätta.

• Det är också en upplevelse att se den positiva energin som skapas när kollegor lärt sig både att ta emot och få ge uppskattning. Hur det både skapar samhörighet, förtroende och motivation. Det skapar också plats för kreativitet. (Läs gärna min text om lust som hänger ihop med detta.)

Jag är en ganska självkritisk person men genom att ha tränat på att både ge och ta emot beröm, fira små steg och faktiskt då och då ge mig själv en klapp på axeln så har mitt liv blivit bättre. Jag gläds mer, har blivit lite modigare på områden jag varit obekväm i. Jag har också mer energi att göra saker. Det har såklart flera orsaker, men det egna berömmet är en del av det.

Men är det inte narcissism, självbedrägeri och en risk av att bli lat om jag inte låter mig drivas av självkritik, piskor och, enligt många, ödmjukhet?

• De flesta av oss har säkert blivit irriterade på personer som pratar om hur bra de är i tid och otid.  
• Vi har säkert också då och då svarat ”äsch, det var väl inget märkvärdigt” när någon berömt dig. (Fast det kändes ju bra, eller hur?)
• En del personer uttrycker, jag är inte så bra på att ta emot uppskattning.

Allt ovan är helt okej. Vi är ju, så vitt jag vet, enbart människor.

Men reflektera då över detta, om du hamnar i någon av ovanstående situationer.

• Vad är det som väcks hos dig? Vilka känslor får du? Är de rättvisa, mot dig själv och den andra?
• De allra flesta människor är innerst inne medvetna om vad de har uppnått eller inte, med en viktning mot det negativa. (Det sistnämnda är min högst subjektiva uppfattning)

Att berömma sig själv, eller andra, är inte en motsats till att inte våga vara tydlig med det som kan eller behöver förbättras.
Det är inte heller en motsats till ödmjukhet. (Nu när jag skriver, så inser jag att jag själv har en viss ovilja kring ordet, vad är ödmjukhet annat än en insikt i att vi är enbart människor?)

Allt handlar om en balans, hur och när vi gör det, i vilken omfattning.
När du ger beröm, gör det ärligt.
När du tar emot beröm, gör det ärligt.

Jag tror att vi i vår kultur har tränat på att hålla oss tillbaka för att inte upplevas som skrävlare och att det finns potential att väga upp det till något positivare.

Vad tänker du? Finns det en sanning i ordspråket? Är det piska och morot som behövs? Hur ser balansen ut mellan beröm och att skrävla?