Jag ville inte att segerns sötma skulle ersättas med en bitter eftersmak.
Skavet hade redan byggts upp under en tid. Innan och under matchen, efter ”Inbytet” och den medföljande succén, i eftersnacket innan intervjun och inte minst i medskicket till Experten att ställa ”Frågan”.

Det kändes redan när Förbundskaptenen kom gåendes, sammanbiten.

Skavet.

Långa svar utan glädje, som för att försöka mota Olle i grind.
Men ingen verkade lyssna.
Alla väntade på ”Frågan”.

Skavet över att förbundskaptener, experter och andra offentliga personer förväntas vara tillgängliga, mjuka, hårda, balanserade, charmiga, tydliga, modiga, noggranna och lekfulla, och så oändligt mycket mer.

Skrev jag att de ska vara tillgängliga?
Oavsett att antalet händelser runt omkring.

Att de ska leken tåla.

Trots alla ledande frågor och mediatränade svar.
Trots att adrenalinet pumpar direkt efter matchen.
Trots att ingen egentligen känner in situationen.

Och det sipprar ned till oss och upp till dem.

Skavet jag beskriver är mitt skav, ett skav om hur kraven hårdnar, bland annat av mängdfaktorn.

Mängdfaktorn? Min erfarenhet om mängdens påverkan på oss.
Jag upplever att vi är omringade av ett brus av uttryck, åsikter, tankar, tillgänglighet och rubriker som vi aldrig upplevt förr.
Att inte bara innehållet i bruset påverkar oss utan själva volymen, antalet i sig blir en av de största faktorerna.

Jag har erfarit några upplevelser där själva storleken på det som sker blir den faktorn som kanske påverkat mest.
Och vi förväntas relatera till det.

Vad händer när vi hamnar däri vardagen? Hur tacklar vi det? Är vi redan där?
Kommer vi få fler utbrott av människor som vi anser vara balanserade?

Nu löste det sig bra som det verkar. (Även om vissa verkar tycka annat, det är okej)

De hade satt sig ner tillsammans, lyssnat och pratat.
Det var rörande att läsa om hur Experten kände sig sedd och lyssnad på.
Det var fint att se Förbundskaptenen prata om hjärta och förståelse.

Se vad ett samtal kan leda till.
Då hade jag låtit Tv:n stå på.

Vad tänker ni? Reflektera och fundera.
Vill ni kommentera så finns jag på LinkedIn. Se länk längst ned på Bloggsidan.

Att bli lyssnad på ligger så nära att bli älskad. (citat från en podd om lyssnande, se längst ned)

Jag undrar ifall inte kunskapen att lyssna är det enklaste (svåra) första steget att ta till att skapa en tillit till varandra.
Så om du vill ta ett första steg mot en bättre relation, oavsett vilken relation du tänker på, så ge denne då ditt öra som gåva.

Känner du att det kan bli en utmaning, dels för att du inte är van, dels för att du är rädd att du inte kommer få gåvan tillbaka, prova då nedanstående övning.
Ett tips är att första gången göra det med någon du har tillit till ifall du känner dig osäker på vilken respons du kommer att få.

Lyssna medan någon tänker

• Inbjud någon till att bli lyssnad på kring ett ämne personen funderar över. Det kan också vara ett ämne som ni vill samtala om tillsammans.
• Be att få rama in samtalet genom att kort berätta vad och hur ni ska göra. Fråga ifall personen är bekväm med att du lyssnar.
  Se helst till att ni är ostörda.
• Fråga ”Vad vill du tänka kring och vad har du för tankar”.
• Låt din vän börja tänka. (Du kan med fördel berätta för denne att det går alldeles utmärkt att tänka tyst.)

Din enda uppgift är att ge personen ditt bästa lyssnande du förmår i denna stund. Arbeta på att lyssna som du själv skulle vilja bli lyssnad på. Fäst dina ögon på den som tänker, även om denne själv flackar med blicken i sitt tänkande.

• När personen tystnar så fortsätter du att vara tyst till personen säger, ”Jag är klar”.
• Då frågar du endast: ”Vad mer tänker du, känner du eller vill du säga?” Tala lugnt och pausera mellan kommatecknen.

Det vanligaste utfallet är att personer då fortsätter att tänka.

• När personen tystnar igen och säger att denne är klar så ställer du frågan igen.

”Vad mer tänker du, känner du eller vill du säga?”

Om personen då säger att denne är klar så kan ni byta, eller avsluta samtalet beroende på hur ni lade upp det.

• Det sista ni gör är att säga vad ni uppskattar hos varandra. Utgå från vad du tycker den andra är och inte gör. (Exempelvis istället för ”jag tycker det är så bra att du alltid kommer i tid” till att ”jag uppskattar att du är respektfull med vår tid tillsammans”. Det ger en stor skillnad även om syftet är detsamma)

Det är upplyftande att oavsett hur skeptiska de jag har testat ovanstående övning med har varit innan, så har de upplevt det som givande.

Det är en befrielse att

• bli lyssnad på utan att bli avbruten.
• få tillåtelse att lyssna utan att avbryta.

Jag har haft förmånen att få utbilda mig i lyssnande i flera utbildningar, ovanstående övning har jag lärt mig i utbildningen Time To Think med My Schüldt. Övningen finns också beskriven i hennes bok Genialiskt! – Så låser du upp den kollektiva intelligensen och skapar goda relationer. En lättläst bok fylld med kunskap och tydliga exempel.

Tips på tre poddavsnitt om lyssnande:

Art of Collaboration av Länka Consulting

• Avsnitt 46 – Tid att tänka – en framgångsfaktor för klokskap! Med just My Schuldt som gäst.
• Avsnitt 45 – Hur blir vi bättre på att lyssna med gäst Annika Telleus där jag hörde det väldigt vackra citatet om lyssnande och bli älskad.

Coaching och ledarskap av Khraft AB

• Avsnitt 114 – I möte med Peter Stormats, om utveckling genom dialog och lyssnande.
  Vad lyssnande kan innebära i praktiken för ett ledarskap och ett företags utveckling.

Men… vill du att jag ska bidraga på ett sätt som ökar chanserna till riktigt hållbara resultat så anlitar du mig i rollen som coach.
Det är det närmaste Super-Jan jag någonsin kommer. Det vill säga, du är experten på ditt liv.

Det jag som coach bidrar med är:

• stöttar dig för att jag tror på dig och att du har det som behövs
• lyssnar och är nyfiken på vad du har att säga
• ställer klargörande och ibland utmanande frågor.
• hjälper dig att själv ta ansvar för det du kommer fram till
• får dig att se fram emot att ta nästa steg

Så att du/ni själv exempelvis kan

• nå insikt i det du behöver nå insikt i
• förstå hur dina värderingar påverkar dig
• hitta ett sätt att använda din kompass för att navigera i en komplex värld
• utveckla ditt eller teamets självledarskap

De kan bland annat vara i frågor som

• Vad är nästa steg?
• Var är företaget på väg?
• Vi vill driva denna utvecklingsprocess, hur går vi till väga?
• Effektfulla möten
• Jag känner mig vilsen just nu.. Vad ska jag göra?

Är det något du funderar på och vill få klarhet i? 

Det du själv som skapar resultat som håller över tid och det kan vara bra att få stöttning i det av en coach.

Tack för att du läste ända hit.

I coaching, såväl som väl utförd samverkan eller egentligen vilken form av genomförande som vill nå bra resultat, ingår att ge beröm och uppskattning, både till dig själv och till andra.
Erfarenheten visar att det skapar en kraft i att ta tag i nästa sak och rätt utfört blir det inte självbedrägeri eller en risk för mättnad.

• Det är en upplevelse att se en klient som ger sig själv en klapp på axeln efter ett steg i den riktning klienten vill gå, hur det stärker och skapar en vilja till att fortsätta.

• Det är också en upplevelse att se den positiva energin som skapas när kollegor lärt sig både att ta emot och få ge uppskattning. Hur det både skapar samhörighet, förtroende och motivation. Det skapar också plats för kreativitet. (Läs gärna min text om lust som hänger ihop med detta.)

Jag är en ganska självkritisk person men genom att ha tränat på att både ge och ta emot beröm, fira små steg och faktiskt då och då ge mig själv en klapp på axeln så har mitt liv blivit bättre. Jag gläds mer, har blivit lite modigare på områden jag varit obekväm i. Jag har också mer energi att göra saker. Det har såklart flera orsaker, men det egna berömmet är en del av det.

Men är det inte narcissism, självbedrägeri och en risk av att bli lat om jag inte låter mig drivas av självkritik, piskor och, enligt många, ödmjukhet?

• De flesta av oss har säkert blivit irriterade på personer som pratar om hur bra de är i tid och otid.  
• Vi har säkert också då och då svarat ”äsch, det var väl inget märkvärdigt” när någon berömt dig. (Fast det kändes ju bra, eller hur?)
• En del personer uttrycker, jag är inte så bra på att ta emot uppskattning.

Allt ovan är helt okej. Vi är ju, så vitt jag vet, enbart människor.

Men reflektera då över detta, om du hamnar i någon av ovanstående situationer.

• Vad är det som väcks hos dig? Vilka känslor får du? Är de rättvisa, mot dig själv och den andra?
• De allra flesta människor är innerst inne medvetna om vad de har uppnått eller inte, med en viktning mot det negativa. (Det sistnämnda är min högst subjektiva uppfattning)

Att berömma sig själv, eller andra, är inte en motsats till att inte våga vara tydlig med det som kan eller behöver förbättras.
Det är inte heller en motsats till ödmjukhet. (Nu när jag skriver, så inser jag att jag själv har en viss ovilja kring ordet, vad är ödmjukhet annat än en insikt i att vi är enbart människor?)

Allt handlar om en balans, hur och när vi gör det, i vilken omfattning.
När du ger beröm, gör det ärligt.
När du tar emot beröm, gör det ärligt.

Jag tror att vi i vår kultur har tränat på att hålla oss tillbaka för att inte upplevas som skrävlare och att det finns potential att väga upp det till något positivare.

Vad tänker du? Finns det en sanning i ordspråket? Är det piska och morot som behövs? Hur ser balansen ut mellan beröm och att skrävla?

Jag har själv odlat myten om kreativitet, jag anser mig själv vara kreativ och har arbetat hela mitt yrkesliv i branscher som anses vara kreativa.

Några av myterna enligt mig är:

• Vissa personer är kreativa, andra inte.
• En del sätter likhetstecken mellan konstnärlighet och kreativitet.

Till och med Anders Hansen verkade uttrycka sig i sin utmärkta serie någon form av urskiljning kring människor och kreativitet.

Men här är min sanning.

Jag har aldrig träffat på en person om inte är kreativ. 

Det oavsett ålder, kultur, utbildning, bakgrund eller för den delen ev. funkisvariation.
Jag ser klurigheter, små kreativa lösningar, ibland storslagna sådana, på olika sorters utmaningar.
Jag tror helt enkelt att människan är utrustad med kreativitet och att den behövde användas på olika sätt i olika sammanhang genom historien, en av dessa sätt är konstnärlighet.

Att vårt samhälle idag är format på ett sätt där viss kreativitet belönas må vara hänt, men jag tror inte att vi egentligen vet ifall några är mer kreativa än andra på det sätt vi idag mäter.

Jag anser det är en brist som vi kan ändra på, om vi bestämmer oss för att vara kreativa. 
Släpp kreativeten fri hos alla!

Vad tänker du?
När är du som mest kreativ? Vad gör du då?

Kommentera gärna på linkedin