Men… vill du att jag ska bidraga på ett sätt som ökar chanserna till riktigt hållbara resultat så anlitar du mig i rollen som coach.
Det är det närmaste Super-Jan jag någonsin kommer. Det vill säga, du är experten på ditt liv.

Det jag som coach bidrar med är:

• stöttar dig för att jag tror på dig och att du har det som behövs
• lyssnar och är nyfiken på vad du har att säga
• ställer klargörande och ibland utmanande frågor.
• hjälper dig att själv ta ansvar för det du kommer fram till
• får dig att se fram emot att ta nästa steg

Så att du/ni själv exempelvis kan

• nå insikt i det du behöver nå insikt i
• förstå hur dina värderingar påverkar dig
• hitta ett sätt att använda din kompass för att navigera i en komplex värld
• utveckla ditt eller teamets självledarskap

De kan bland annat vara i frågor som

• Vad är nästa steg?
• Var är företaget på väg?
• Vi vill driva denna utvecklingsprocess, hur går vi till väga?
• Effektfulla möten
• Jag känner mig vilsen just nu.. Vad ska jag göra?

Är det något du funderar på och vill få klarhet i? 

Det du själv som skapar resultat som håller över tid och det kan vara bra att få stöttning i det av en coach.

Tack för att du läste ända hit.

I coaching, såväl som väl utförd samverkan eller egentligen vilken form av genomförande som vill nå bra resultat, ingår att ge beröm och uppskattning, både till dig själv och till andra.
Erfarenheten visar att det skapar en kraft i att ta tag i nästa sak och rätt utfört blir det inte självbedrägeri eller en risk för mättnad.

• Det är en upplevelse att se en klient som ger sig själv en klapp på axeln efter ett steg i den riktning klienten vill gå, hur det stärker och skapar en vilja till att fortsätta.

• Det är också en upplevelse att se den positiva energin som skapas när kollegor lärt sig både att ta emot och få ge uppskattning. Hur det både skapar samhörighet, förtroende och motivation. Det skapar också plats för kreativitet. (Läs gärna min text om lust som hänger ihop med detta.)

Jag är en ganska självkritisk person men genom att ha tränat på att både ge och ta emot beröm, fira små steg och faktiskt då och då ge mig själv en klapp på axeln så har mitt liv blivit bättre. Jag gläds mer, har blivit lite modigare på områden jag varit obekväm i. Jag har också mer energi att göra saker. Det har såklart flera orsaker, men det egna berömmet är en del av det.

Men är det inte narcissism, självbedrägeri och en risk av att bli lat om jag inte låter mig drivas av självkritik, piskor och, enligt många, ödmjukhet?

• De flesta av oss har säkert blivit irriterade på personer som pratar om hur bra de är i tid och otid.  
• Vi har säkert också då och då svarat ”äsch, det var väl inget märkvärdigt” när någon berömt dig. (Fast det kändes ju bra, eller hur?)
• En del personer uttrycker, jag är inte så bra på att ta emot uppskattning.

Allt ovan är helt okej. Vi är ju, så vitt jag vet, enbart människor.

Men reflektera då över detta, om du hamnar i någon av ovanstående situationer.

• Vad är det som väcks hos dig? Vilka känslor får du? Är de rättvisa, mot dig själv och den andra?
• De allra flesta människor är innerst inne medvetna om vad de har uppnått eller inte, med en viktning mot det negativa. (Det sistnämnda är min högst subjektiva uppfattning)

Att berömma sig själv, eller andra, är inte en motsats till att inte våga vara tydlig med det som kan eller behöver förbättras.
Det är inte heller en motsats till ödmjukhet. (Nu när jag skriver, så inser jag att jag själv har en viss ovilja kring ordet, vad är ödmjukhet annat än en insikt i att vi är enbart människor?)

Allt handlar om en balans, hur och när vi gör det, i vilken omfattning.
När du ger beröm, gör det ärligt.
När du tar emot beröm, gör det ärligt.

Jag tror att vi i vår kultur har tränat på att hålla oss tillbaka för att inte upplevas som skrävlare och att det finns potential att väga upp det till något positivare.

Vad tänker du? Finns det en sanning i ordspråket? Är det piska och morot som behövs? Hur ser balansen ut mellan beröm och att skrävla?

Jag har själv odlat myten om kreativitet, jag anser mig själv vara kreativ och har arbetat hela mitt yrkesliv i branscher som anses vara kreativa.

Några av myterna enligt mig är:

• Vissa personer är kreativa, andra inte.
• En del sätter likhetstecken mellan konstnärlighet och kreativitet.

Till och med Anders Hansen verkade uttrycka sig i sin utmärkta serie någon form av urskiljning kring människor och kreativitet.

Men här är min sanning.

Jag har aldrig träffat på en person om inte är kreativ. 

Det oavsett ålder, kultur, utbildning, bakgrund eller för den delen ev. funkisvariation.
Jag ser klurigheter, små kreativa lösningar, ibland storslagna sådana, på olika sorters utmaningar.
Jag tror helt enkelt att människan är utrustad med kreativitet och att den behövde användas på olika sätt i olika sammanhang genom historien, en av dessa sätt är konstnärlighet.

Att vårt samhälle idag är format på ett sätt där viss kreativitet belönas må vara hänt, men jag tror inte att vi egentligen vet ifall några är mer kreativa än andra på det sätt vi idag mäter.

Jag anser det är en brist som vi kan ändra på, om vi bestämmer oss för att vara kreativa. 
Släpp kreativeten fri hos alla!

Vad tänker du?
När är du som mest kreativ? Vad gör du då?

Kommentera gärna på linkedin